Balladen Om Gustaf Blom Från Borås lyrics

Med gamla "Highland Rover", en båt från Aberdeen,

låg vi uti San Pedro och lasta gasolin.

Där träffa jag i dockan på Texacos kontor

en man från San Francisco, som hade mött min bror.

Men det var inte detta jag skulle tala om,

det var om mannen själv och hans namn var Gustaf Blom.

Jag smugglade åt honom en flaska calvados,

han var från Västergötland och uppfödd i Borås.

Han talte med polisen och flaskan den gick klar,

vi lämnade San Pedro och körde till en bar.

Det var ett slags speak easy, men Blom han var betrodd

i Wilmington, Los Angeles och själva Hollywood.

På 90-talet kom jag till New York som matros

på "Clara", sade Blom, det var en brigg från Mönsterås.

I nordatlanten fick vi en snöstorm ifrån nord,

kaptenen, styrman och vår däcklast, allt gick överbord.

Som jag var äldst i skansen, så tog jag nu befäl

och segla på kompassen till New Foundland, allt gick väl.

Och när vi kom till New York så blev där rättegång,

men jag gick klar och seglade som båtsman till Geelong.

Jag kom i själva rushen och reste för den skull

som digger ut till Narrow Mine, jag ville gräva gull.

Jag grävde och jag vaska och skötte min affär

och när jag kom till Melbourne, ja, då var jag millionär.

Jag ville ut och segla, jag ville lukta hav,

jag köpte mig en skonare, till Queensland mig begav.

Jag börja fiska pärlor, jag tappade mitt gull,

förlorade en halv million blott för en kvinnas skull.

Hon var från Fidji Island, jag föll i hennes garn

och tvillingar hon fick, det var två nästan svarta barn!

Så kom den tredje pojken, men den, månntro, var vit -

jag for till San Fransisco och tog pojken med mig dit.

Där har jag nu min business, jag har ett slakteri,

butiken ville jag att pojken skulle stå uti.

Men han sov alla dagar och söp varenda natt.

Hans hud var vit, hans ögon blå, men själen, den var svart.

Nu sitter han i Sing-Sing, utmärglad som ett lik

och själv går jag och sörjer i min blodiga butik.

Men mina svarta pojkar från Fidji, kära bror,

de plöjer Söderhavet blå och hedrar far och mor.

Jag tänker på den tiden, jag längtar ner till dem,

de är ju nästan svarta, men de har ett lyckligt hem.

En skiftning i kulören, det gör väl ingenting -

nej, hellre snälla, svarta barn än vita i Sing-Sing.

• Artist:Evert Taube